Hjälp från oväntat håll

Hej där ute! Det höll på att gå mig hus förbi. Den vackraste tiden på året blev på gränsen till bortglömd, dimlagd, förtryckt, av starka känslor och stor sorg. Jag missade nästan fåglarna som kvittrar, knopparna som brister och de första ljusa kvällarna. Men så dök det upp lite hjälp - eller tröst hellre - från oväntade håll och den ljusnande framtid och vänliga grönskan känns också lite som mina.

Det finns mycket mellan himmel och jord som man inte känner till, men genom att själv vara öppen, öppnar sig dörrar och fönster, eller i alla fall ventiler, här och var. Det finns människor i min närhet som går igenom samma sak, och det har givit mig ny styrka. Känslan av att sitta i samma båt, av att inte vara ensam, av att det finns de som förstår mig alltför väl hjälper faktiskt. Det skapas en slags gemenskap; när ett "vi" har gått i kras, dyker ett annat "vi" upp.

Och hade jag varit religiös skulle jag nästan tro att en högre makt har ett finger med i spelet. När solen skiner och termometern visar en bra bit över 20 grader, blir tillvaron automatiskt lite ljusare.