Hus & hage?

Hej vänner! Det blir inte alltid som man tänkt sig. På inget vis. Drömmar om en framtid för oss två och en liten trädgård hamnade långt bak i kön, och fick ge plats åt drömmar om en fin sommar och att känna mig lycklig av att bara finnas till. Livet går minsann upp och ner. Och bilden av en bergochdalbana är slående och talande på många sätt. Men jag insåg just något ganska så viktigt. Det går fort, fort utför, man hamnar i ett viktlöst tillstånd av vacuum på botten, det går trögt uppför. Och viktigast; det är i de tunga, långa uppförsbackarna som vi är på väg just uppåt! Det SKA vara tungt att komma vidare. Att dra sig uppåt är ett slitsamt jobb som kräver en reell insats, men den absoluta bottnens dvala har man lämnat bakom sig. Tomhet, saknad och sorg finns kvar, men det där vacuumet är borta.

Igår tror jag att jag för allvar lämnade min botten för den här gången, dvs jag är på väg uppåt. Kanske jag halkar ner ibland, men jag har börjat klättra. Vi har varit på banken och ordnat alla papper, jag har börjat fundera på små förändringar i vardagen, jag har tagit ett par initiativ, jag har ringt till en vän jag inte pratat med på länge, jag har börjat röja i garderoberna, jag har blivit irriterad, jag har varit på visning!

Nej, jag ska inte flytta. Men ett townhouse i mitt drömområde var till salu och jag var tvungen att gå och titta. Massa folk - massa folk som mig t o m - som var på visning, och visst är det ett enormt charmigt hus, men jag är en praktisk tiger och det här var på inget sätt en praktisk bostad. Lite sugen är jag, och jag skrev upp mig för att följa budrundan, men det blir med ett prospekt och några foton den här gången. Nästa gång kanske?